Jag kommer att lösa det!

Godmorgon söndag. Idag är det dags för mig att skriva av mig lite. I det första inlägget på denna blogg skrev jag att innehållet här skulle vara mer personligt än tidigare, och det har jag kanske inte riktigt följt. Men jag vet precis varför, och det är för att jag inte har velat stanna upp och tänka efter. Enda sedan sommaren har jag legat flera dagar/veckor framför nuet, hela tiden. Jag gjorde ofta så i slutet på grundskolan/början på gymnasiet, och det resulterade i någon form av utmattning och nedstämdhet. Trots detta i bagaget sitter jag här och gör detsamma i detta nu, utan att stanna upp och tänka efter.

IMG_5926

För några veckor sedan knackade en i klassen mig på axeln under en föreläsning. ”Shit vilken proppfull almanacka du har”. Jag svarade typ med ett leende eller nåt, och fortsatte fylla i dagarna med måsten – samtidigt som jag lyssnade på den pågående föreläsningen och skrev ner stödord till det som var viktigt.

Glöm inte födelsedagsfesten i helgen. Och några dagar efter har du en middag att gå på. Ring henne om någon timma för att boka in det där mötet. Sök och läs artiklar inför C-uppsatsen redan nu – du måste vara ordentligt påläst innan projektplanen ska in. Delta i den där intervjun till en studie i Stockholm – för sådant tycker du ju bara är roligt. Glöm inte att du har två salstentor att skriva och plugga inför. Gå gärna på alla events du blir bjuden till. Glöm inte att träna. Håll kontakten med alla vänner så att de inte tröttnar på dig. Svara på alla mail. Boka in jobb så fort du har en ledig dag – för du måste ju jobba extra när du studerar på universitetet. Skicka fakturor och gör din bokföring. Laga matlådor varje söndag. Se till att alla förbrukningsvaror finns hemma, hela tiden. Ingenting får ta slut. Glöm inte din familj – är de på besök ska du kunna ägna din tid till dem. Tvätta gärna en gång i veckan. Maila häftiga fysioterapeuter inför praktiken nästa termin redan nu – du måste ju ordna en prestigefylld, sista praktikplats. Skriv rent alla föreläsningar så att det enkelt går att följa. Var en aktiv medlem i utbildningsrådet – du har ju själv valt att vara med. Försök att hålla det någorlunda rent hemma ifall du får oväntat besök. Du har inte målat på länge, varför? Och dina sånglektioner – vad hände med dem?

Nu ligger jag i soffan och är dödstrött, trots en hel natts sömn. Igår vilade jag i princip hela dagen (förutom en promenad till mataffären intill). Min mage smärtar och har varit kaos i två dygn (jag behöver inte gå in på detaljer, men tänk kaos kaos kaos). Jag trodde verkligen att den skulle ha fixat sig idag, men icke. Still chaos. Jag har totalt tre examinationer, en dugga och sedan två dagar på en ny praktikplats denna vecka (nämnde även detta i föregående inlägg, sorry för upprepning) och jag känner mig så otroligt oförberedd. Igår kunde jag bara inte ta tag i det, och jag har lite samma känsla idag – men jag måste försöka ta mig i kragen då jag i morgon ska hålla i en föreläsning om utmattningssyndrom i 40 minuter (komiskt va?). Jag vet ärligt talat inte hur det ska gå. Jag vill bara klara denna vecka och bli godkänd på samtliga moment, snälla. Giv mig styrka, någon.

”Det löser sig”. Nej. Det är verkligen som en vän till mig brukar säga: ”Det kommer inte att lösa sig, det är JAG som kommer att lösa det”. Och så är det ju verkligen. På något sätt så kommer jag att lösa det, men just nu känns det bara väldigt jobbigt. Och egentligen är det nog inte den där typiska innan-tenta-stressen jag upplever, för jag vet även hur den känns. Nu känns det snarare som stress-inför-allt. Och rädsla över att ångesten jag upplevde i somras ska krypa sig på igen – som den faktiskt gjorde lite precis innan Verdis Requiem startade. Jag klarade mig dock från en attack, men satt kvar, inklämd bland hundratals människor i publiken, med en hjärtrytm på 200 och svett som rann i pannan och på ryggen. Efter konserten gick jag därifrån mycket stolt eftersom jag hade kunnat avbryta attacken med hjälp av mina tankar, och istället avnjuta ett fantastiskt requiem.

Så nu går jag in i denna vecka med samma tanke som jag matade mig själv med på konserthuset; det kommer att gå. Jag kommer att lösa det.

Men glöm för all del inte den viktiga återhämtningen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s